Här om dagen hörde jag en vacker sång. Sången sjöng om våren och berättade om den ljusa glada tiden, ny möjligheter och vacker ljusgrön natur. Sångaren var en liten fågel som kvittrade glatt. Plötsligt så börjde man tro, och allt blev lättare. Tills man kom in och insåg att inget har ändrats. Allt är som för.
Vart ska man ta vägen när man ska vara orginell, för det är vell det man ska vara ? Men när det som är orginellt är det som alla andra är hur gör man då? Alla vet hur man ska var så alla är det, men om man inte har talangen att vara speciell vad händer då? Du är inte som alla andra, men du är inte såsom man ska vara.
En vacker sång som fick en att drömma, men som sedan gjorde allt värre. Hur kan man älska om man inte älskar sig själv ? Kan man då älska , eller får man enns säga så ? Du har redan haft det "bra". Det räker nu. Hur stiger man ut ur sitt liv när ingen annan accepterar det. Är det nån vits.
Det är vackert. Du som kan, sluta inte.
Du är vacker.
Vårsången som fågeln sjöng var vacker
När den sedan flög bort, önskade jag att den skulle ha kunnat ta mig med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar