HöstMörker.

Ibland vill man bara skriva,skriva och skriva...

Sista veckan i November.Det är en Tisdag,regnet faller sakta ner från en grå himmel. vinden tar tag i min sjal och får den att dansa runt,runt i en vild dans.Den ser ut som ett stort orange löv från ett av de gamla träden i slutet av vägen. Jag hoppar snabbt och smidigt upp och grabbar tag i det oranga lövet och lindar sjalen om min hals och fortsätter gå.

 Kvinnan med hunden tvärs över gatan har inte ens noterat att jag hoppade. Möjligt vis så tycker hon att jag har flyttat mig en meter framåt väldigt snabbt och att min sjal är lite slarvigt knutna om min hals,men inget mer.

När jag kommit hem,låst dörren om mig och tagit av min svarta kappa så har mörkret kommit smygande och ligger som en slöja överallt. Höst mörkret har kommit.

Medan jag går till min garderob tänker jag på mörkret.

Människor är konstiga,de blir deprimarde,tycker att mörkret käver dem och att allt blir grått och trist. Men,kan de inte tända massa ljus ? tänker jag när jag drar på mig ett par tunna svarta strumpbyxor.

Men,vad vet jag om ljus..

Jag älskar höstmörkret! Alla färger,och när man kan börja skymta stjärnorna ! Och när månen lyser på de kala träden är det näst intill omöjligt att inte jaga... Och för att inte tala om modet,tänker jag när jag drar fast kejdan på min svarta spetskläning.

Ja.att jaga ja,tänker jag senare när jag knäpper fast mina svarta klackskor. Tur att jag hann med det tidigare... Jag hoppas att ingen kommer sakna den gamla uteliggaren.

Jag vill inte jaga,men jag måste,annars känner jag mig mer ensam i höst mörkret. Jag knäpper min kappa i den hastigthet så att det bara ser ut som om jag rättade till den med att dra i fållen. En sista blick i spegeln,skönhet men också ensamhet stirrar tillbaka.

Marken flyger fram under mina fötter,men jag saktar sedan in farten och går med eleganat små steg de sista hundra metrarna.Jag stiger in genom den öppna dörren,tar av mig mina ytterkläder och drar mina länga smala fingrar genom mitt klosvarta hår. Sedan stiger jag in i ett rum fyllt med vita stearin ljus.

Ja,ljus. Ljus och höstmörker.

Fast rummet är fullt av människor kan jag bara se dig, hur dina ögon lyser av det svaga skenet som kommer från stearinljusen. Du, eller också människor överlag ser fantastiska ut i det ljuset som kommer från sterinljusen. Men för att få det magiska skenet behövs också höstmörkret. En sista blick på dig och jag känner hur ensamhater brinner inom mig. 

"jag är en vampyr,jag suger och spyr,låt mig komma in jag vill bli din."